sitter i mina funderingar igen.. ja o katta hade ett samtal om framtiden.. det kändes så långt borta på nåt sätt, men ändå så nära.. snart så lämnar vi gymnasiet, vilket har gått oerhört snabbt om man tänker efter..
det var inte längesen man tyckte att alla som gick på högstadiet var såå jätte stora.. sen poff så var man där själv.. o nu går man sista året, ett halvår kvar drygt.. det känns inte verkligt på något sätt.. att man ska fälla ut sina egna vingar o lämna det trygga boet som kallas hem..flytta till någon stad, bo ensam, och så småningom skaffa egen familj..

här hemma e de så ensamt.. först tyckte ja de skulle bli så skönt.. när bröderna flytta.. men nu känns det bara ensamt.. o de känns som att man får mindre o mindre kontakt.. vem har inte "hatat" sina syskon o önskat iväg dom? men när dom väl e borta, så är dom verkligen borta.. o allt blir tomt.. ett oerhört avstånd och ingen att slå, skrika o bråka med.. sånt som alla behöver.. genom att skälla på varandra så visar man ju att man bryr sig om varandra.. kärleken e svår att visa syskon, framför allt bröder.. men man behöver visa att man verkligen behöver dom.. dom överbeskyddande älskade bröderna.. jag blir så liten utan er.. jag älskar er verkligen, även fast ja inte visar eller säger det..

kärleken sårar.. det vet vi nog allihopa.. men tillslut så tröttnar man på de.. o skiter i allt.. tänk första kärleken, då man skickade en kompis som fick fråga chans.. tänk vilka tider det var då.. inga tårar eller skitsnack.. bara hålla handen o inte slå ut varandra på niggel..  kärleken blir mer komplicerad med tiden..
jag har sårat, skrikit, blviit sårad, o gråtit.. gråtit mängder.. men någon gång så kommer man glömma allt det som gjorde så ont.. och nya tider börjar.. man hittar en ny kille, att ge all sin kärlek o glädje till.. en som man verkligen vill dela sitt liv med..

jag kommer hädanefter inte förvänta mej något.. ja har tänkt att lyssna på min kloka far.. som har försökt få mej att vänta med kärleken tills man verkligen är mogen.. min kloka far.. jag tänker inte lägga nån vikt i att försöka "hitta kärleken", utan kärleken får hitta mej istället.. då slipper man alla konsekvenser och så..
men visst.. de skulle va fint att ha en kille vid sidan, någon att hålla handen.. någon att sätta händerna på magen när man fryser om händerna.. någon som kysser en på kinden när man ska sova och vakar över en hela natten.. nu när dagarna är korta, och nätterna är långa och kalla,¨då behöver man ljuset, ljuset som lyser upp ens liv..